Veckans idrottsprofil 2:

WILHELM ”WILLE” WESTLING

I avsikt att intervjua Wille Westling uppsökte jag honom i hans bostad utanför Stockholm en vintrig dag. Han tog emot mig och min fru vänligt och verkade vital trots sina 80 år. Efter ett inledande samtal frågade jag honom om han ville ge en intervju men han har alltid varit tillbakadragen och ville inte berätta om sina idrottsminnen. Wille är numera ganska närsynt. Hans fru Elsa är trevlig och tillmötesgående, man kan se att hon är hans fasta stöd. Någon större samling av priser har Wille Westling inte på hyllan men han satte stort värde på en liten pokal med det fina kungliga monogrammet i guld påsatt. Men denna klenod har försvunnit på något sätt och Wille är ledsen för det.

Wille Westling tillhörde förgrundsfigurerna under tiden dövidrotten blomstrade på 1930- och 1940-talen, särskilt i kastgrenarna. Wille var en allroundidrottsman och utmärkte sig särskilt i hoppgrenarna. Han provade också på tiokamp, där han nådde ett hyggligt resultat. Vid en efterforskning bland tidningarna i Stockholms Dövas Förenings arkiv finner man Wille Westlings namn först vid IK Surds internationella tävlingar 1928. Då använde man båda händerna för att göra ett sammanlagt resultat i kast och Wille kunde inte göra sig själv full rättvisa.

Han hamnade på fjärde plats med 73,60 m (44,86 + 28,74). Vid samma tillfälle hoppade Wille 1,60 m i höjd och blev trea.

Vid de nordiska mästerskapen i Helsingfors avancerade Wille något men hans kompis Rils Rahmn (veckans idrottsprofil 3) och finnen Kaurela var för svåra att slå. Under de följande åren var striden om dövstumlärarsällskapets vandringspris het mellan IK Surd och IK Hephata. Wille Westling var vid den tiden en av IK Surds starka stöttepelare. Vid de första svenska mästerskapen för döva i Växjö år 1930 vann Wille diskus och spjut på 34,28 m respektive 45,60 m. Nordens inträde på kontinenten blev en braksuccé i dövas världspel i Nürnberg 1931. Wille och Nils Rahmn delade på de främsta platserna i diskus och spjut, i det sistnämnda nådde Wille över 50 m. Året därpå värvades Wille till IK Hephata och med hans insatser tillspetsades striden om vandringspriset.

Nu närmade sig Wille de stora längderna i diskus och kastade över 37 m. Sverige dominerade de nordiska mästerskapen i Köpenhamn år 1934 och där härjade Wille i både kast- och hoppgrenarna.

Vid dövas världsspel i London 1935 triumferade Wille Westling med 38,34 m i diskus men fann sin överman i amerikanen Chudzikiewics som kastade hela 54,50 m i spjut. Snart kom världsrekorden slag i slag och Wille strävade stadigt upp mot 40-metersgränsen i diskus. Året 1937 blev Willes glansår då han, efter en serie nationella tävlingar, befäste sitt världsrekord på 42,66 m i diskus som sedan kom att stå sig i ett tjugotal år. Vid världsspelen i Stockholm 1939 vann Wille Westling höjdhoppet på 1,70 m i den gamla saxstilen och diskus på 38,90 m men fick ge vika för de anstormande ungdomarna i andra grenar.

Senare blev det längre mellanrum mellan tävlingarna och 1942 gifte sig Wille Westling med Elsa Andersson från Stockholm och bildade familj. Under arbetslöshetens tid var Wille på Östermalms idrottsplats och tränade ensam för att nöta in den rätta diskusstilen, något för nutidens ungdomar att tänka på. Inom föreningslivet var Wille försynt och tillbakadragen, men han hade ett stort intresse av schack där han ofta vann på det rutiga brädet. Wille brukade ibland säga att om han lagt på lite mera muskler på sin smärta kropp hade han kunnat kasta över 50 m i diskus, eliten på den tiden kastade kring 50-55 m. Till yrket var Wille Westling snickare och som sådan var han anställd hos L.M. Ericssons telefonverk i Hägersten, Stockholm, under många år fram till pensioneringen.

Osvald Dahlgren, Dövsport nr 5 1986
Foton från samma nummer av Dövsport