Osvald Dahlgren
1911 – 2004, Stockholm

Osvald Dahlgren är förmodligen den mest kände och respekterade dövidrottsledaren genom tiderna i Sverige, både här hemma och internationellt. Från början var denne aktiv inom fri idrotten som alltid låg honom varmt om hjärtat innan så småningom orienteringen tog över på äldre dagar.

Efter avslutad skolgång på Manillaskolan 1927  fick han anställning som typograf hos Bonniers, där han förblev anställd ända fram till pensioneringen 1976.

Förutom ett antal svenska mästerskap var han även en tid rekordhållare på 400 m med tiden 54,1. Så småningom blev emellertid ledarkallet allt starkare och år 1938 invaldes han i Sveriges Dövas Idrottsförbunds styrelse. Året efter gick de åttonde Världsspelen (Deaflympics) i Stockholm, där Osvald som förbundets sekreterare spelade en framträdande roll i det organisatoriska arbetet. Tävlingarna blev också en stor svensk framgång, både arrangörsmässigt och sportsligt, då Sverige vid denna tid stod på toppen som en idrottslig stormakt bland döva. Osvald fick också äran att svära amatörseden inför öppnandet av spelen.

Vid Internationella Dövidrottsförbundets, CISS, nionde kongress 1946 invaldes Osvald i CISS:s Exekutiva Kommitté, där han tillsammans med Oscar Rydén, som vid samma tillfälle valdes till vicepresident, utgjorde en stark svensk förankring i det internationella arbetet för främjandet av dövidrottens utveckling. Han kom att sitta i CISS:s styrelse i 27 år, de sista 6 åren som dess generalsekreterare som han blev utsedd till, vid 19:e kongressen i Berteschgaden 1967.

Osvald tilldelades 1957 CISS:s bronsmedalj och vid avgången 1973 tilldelades han dess guldmedalj. Bland andra utmärkelser som han fått under årens lopp kan nämnas RF:s högsta utmärkelse samt SDI:s standar 1973. Han var också – som CISS generalsekreterare – i viss mån med och arrangerade Världsspelen 1973 i Malmö och det innebär att han varit med om att arrangera tre Världsspel som gått i Sverige – förutom de både tidigare nämnda Sommarspelen även Vintervärldsspelen i Åre 1963.

Sedan 1973 är ”Osse” som han kallades till vardags även hedersordförande i SDI – efter 34 år i förbundsstyrelsen, varav 13 som förbundets sekreterare och 20 som dess ordförande. Efter avgången från förbundsstyrelsen 1973 var Osvald verksam i förbundets kommittéer för orientering och motion och även i dess stadgekommitté, vars arbete med revidering av förbundets stadgar då avslutades. Under årens lopp har Osvald gjort sig ett känt och aktat namn inom dövidrotten och framstår efter en livslång ledargärning som en av förbundets största idrottsledare, kanske den allra största.

Även sin klubb IK Hephata, i vars styrelse han satt i många år, var han trogen till sin död. Betalade alltid sin medlemsavgift och innan Osvald blev för dålig att vara med kom han alltid till klubbens träffar och årsmöten. Ibland lyckades han slå de yngre medlemmarna på fingrarna med sina kunskaper om stadgar och regler och då skrockade han förnöjt. Stadgar och regler ska alltid följas, sa han. ”Osse” var en riktig idrottsledare av den gamla stammen som inte tillverkas längre numera.